Hur kan det pågå?

Du sitter på en sten. Runtomkring dig ser du sand, några enstaka träd som har fått för lite vatten, lite grästuvor och några buskar. Du skulle gissa att du befann dig någonstans i Afrika, men du vet inte säkert. Du uthärdar knappt värmen i dina tjocka kängor och fodrade jacka. Allt du kan tänka på är att du behöver vatten inom snar framtid, sedan hör du det. Ett skrik som bryter tystnaden. Det skär genom luften i en öronbedövande ton och du försöker lokalisera ljudet. Det kommer från din högra sida, ganska långt bort. När rösten kippar efter luft innan nästa ton bryter ut inser du vad som är så bekant med tjutet, det tillhör ett barn. Du glömmer plötsligt dina tidigare bekymmer och spurtar åt riktningen du tror att ljudet kommer ifrån- mot höger bakom ett buskage. När du passerar buskaget stannar du tvärt, du får inte se det du väntade dig. Du trodde att ett barn hade kommit ifrån en by eller kanske blivit anfallen av ett djur. Scenen som utspelar sig framför dig är emellertid helt annorlunda. Din slutsats av att det var ett skrikande barn stämde, men det är inte ensamt. Bakom barnet sitter en kvinna. Hon håller isär flickans ben med ett par seniga, smutsiga armar. Framför barnet sitter en annan kvinna. Denna människan sysselsätter sig med något som du inte riktigt förstår. Hon håller i en sax och jämte henne ligger nål och tråd. Efter ett par ögonblick inser du vad som försigår. Först blir du stel och sedan börjar adrenalinet pumpa. Du är framme hos människorna i några långa kliv, vid det här laget börjar dina ben ge vika. Du behöver vatten och skydd mot solen men du låter det inte hindra dig. Du kastar dig ner för att få flickan därifrån, men det är något som inte stämmer. Du kan inte röra henne, dina armar går igenom hennes kropp. Du är ett spöke och det finns inget du kan göra för att rädda flickan. Hennes öde  att bli stympad var förutbestämt redan innan hon föddes och sannolikt kommer samma sak hända hennes döttrar. Paniken väller upp inom dig när du ser kvinnan börja skära med den slöa saxen.

Sedan vaknar du.

Du känner lättnaden när du några ögonblick senare ligger klarvaken i din nedsvättade säng, det var bara en mardröm. Din mardröm är idag, 2014, många flickors verklighet. Över två miljoner flickor i åldrarna 4-11 år könsstympas årligen. Antalet omskurna kvinnor i Afrika uppskattas vara omkring 91 miljoner. Om du hade varit född som flicka i Somalia så hade detta med största sannolikhet varit din och dina döttrars verklighet.

Kvinnlig könsstympning innebär ingrepp på flickors/kvinnors yttre könsorgan. Graden på operationerna varierar, ibland lämnas bara ett millimeterstort hål kvar för att kunna släppa ut urin och resten sys ihop. I många fall används ingen bedövning och verktygen är otidsenliga; en sax, kniv, rakblad eller en glasskärva är vanligast. Många flickor dör och resten får komplikationer som i många fall påverkar dem resten av livet. Infektioner och ihållande smärta är vanligt.

Det finns ingen vedertagen ursäkt för könsstympning som är densamma i hela världen. Vissa tycker att det är ett bevis på att ens framtida hustru inte har “legat runt”, andra hävdar att det handlar om estetik, det är vackrare slätt. En del tycker att det härdar flickorna, ju mer smärta de får utstå desto mer tål de.

Enligt mig är det fullständigt absurt att detta pågår än idag. Vi i västvärlden har kommit långt, i många länder är könsstympning olagligt och jag tycker att  det borde vara en självklarhet överallt. Könsstympning har inget med religion att göra utan bottnar i olika samhällsgrupper. Inget liknande nämns i varken Koranen, Bibeln eller Torarullarna.

Bokanalys på Herr Arnes Penningar, skriven av Selma Lagerlöf

Bokanalys, Herr Arnes penningar

Boken börjar med att en fattig fiskare, Torarin, äter middag hos Herr Arne. Herr Arne bor i prästgården och har en kista full med pengar i huset. Natten därpå blir alla i Herr Arnes hus mördade, alla utom en fosterflicka vid namn Elsalill. När man kommer dit ligger alla blodiga kroppar huller om buller och pengarna är borta. Under resten av boken får man följa Elsalill, som har tagits hand av Torarin, genom hennes inre resa. Det blir nämligen så att hon blir kär i sin familjs mördare. Från början vet hon inte att det är han som är mördaren, utan det får hon reda på efter ett tag. Ska hon förråda honom och ge sin familj ro i graven eller ska hon följa med honom och bli hans hustru?

Boken handlar huvudsakligen om tre personer, Elsalill, Torarin och sir Arcie.

I boken får man en känsla av att Elsalill är på gränsen till en depression. När hennes familj och framförallt fostersyster har dött känner hon inte att hon har något kvar att leva för. Hon tänker bland annat “Åh, vad har jag att leva för? Intet har jag nu när mina kära äro döda.” När hon träffar sir Archie börjar hon se en mening med livet igen. Hon är lite bortskämd och tycker att det är en pina att rensa fisk med Torarins mamma.

Sir Arcie är en skum typ. Han är mycket välklädd och ser allmänt rik ut, vilket han är av herr Arnes penningar, Arcie är nämligen en av mördarna. Han dödade Elsalills fostersyster, som bara var ett barn, och hon får inte ro i sin grav. Hon hemsöker honom och det känner han av. Arcie tänker att det enda sättet att få ro är att när han har berövat en flicka livet, ska han rädda en annan. Den “annan” blir Elsalill. Han är alltså egentligen inte kär i Elsalill när han uppvaktar henne, utan han tänker bara på sig själv. Sir Arcie är inte trevlig och verkar inte ångra det han har gjort.

Torarin är den fattiga fiskaren som lever ett ganska tråkigt liv. Han bor med sin mamma när han inte är ute och fiskar, han har varken fru, barn eller någon inkomst att tala om. Han är en genomsnäll person som inte vill göra någon illa. Han känner stor skuld när herr Arne med familj dör, egentligen utan anledning. Han hade inte kunnat göra något åt det även om han hade varit kvar under natten. I slutet säger Torarin att han länge vetat vem mördaren var utan att berätta för polisen. Det innebär att han är lite feg och ganska smart.

Man får en bra bild i huvudet av personerna, men på något vis känns de inte riktigt äkta. Förmodligen för att språket känns så ovant. Jag kan ju inte föreställa mig någon tala som karaktärerna i boken gör.

Boken utspelar sig på 1500-talet Man märker dels på språket, dels på personerna och deras liv, att det inte är nutid. Ingen av karaktärerna har särskilt extrema åsikter, som kanske var vanligt på den tiden. Såsom att kvinnor bara borde stå i köket eller att man ska besöka kyrkan varje dag och leva sitt liv efter Bibeln. Kristendomen har dock en större roll i deras liv än för de flesta av oss. Elsalill tänker mycket på Gud och ber att han ska hjälpa henne. Hon sitter också i kyrkan vid ett par tillfällen i boken.

Selma Lagerlöf beskriver varken personerna eller miljön särskilt mycket. Torarin, Elsalill och sir Arcie blir någorlunda beskrivna men inte in i minsta detalj, i alla fall inte deras utseende. Deras tankar och känslor däremot, är välbeskrivna. Miljön får man till största del fantisera ihop själv. Hon skriver att de är på en ö och ibland vad det är för väder. Det hade inte fungerat med långa miljö-och personbeskrivningar när boken är så kort. Det viktiga är handlingen och karaktärernas psykiska hälsa.

Herr Arnes Penningar är en simpel bok som är lätt att förstå, eller den var i alla fall det när den skrevs. Nu har språket utvecklats såpass mycket att det börjar bli knepigt med alla gamla ord. Den är enkelt skriven och jag skulle klassa den som lättläst. Boken är berättad av en oberoende person. En människa utanför, “Torarin togo sin fisk”, “Han studerade Elsalills fagra ansikte”. Den är berättad i dåtid.

Jag tycker att boken var okej. Det gick snabbt att traggla sig igenom den. Herr Arnes penningar är bara på ungefär 150 sidor, vilket var skönt. Om det hade varit en normallång bok så hade det nog blivit tjatigt att läsa hela. Hela boken är kortfattad och allt händer väldigt abrupt. Denna känslan beror antagligen på att händelsen ofta inte är så välbeskriven. Man får bara veta vad som händer utan att egentligen få någon bild uppmålad av händelseförloppet.   

Glasögon

Jag har tänkt att skriva om glasögonen eftersom jag tror att det är ett väldigt bra och viktigt hjälpmedel för många, särskilt äldre, personer. Om glasögonen inte hade funnits så hade folk med svår synskada varit mycket klumpigare och nästan handikappade.

Anledningen att glasögon fungerar är att ljuset bryts i glas eftersom det är tjockare än luft

Bilden man får in i ögat ska  komma på en alldeles speciell plats på näthinnan för att hjärnan ska få de skarpaste konturerna. Man kan vara antingen översynt eller närsynt. Om man är närsynt så är ögat lite för långt och bilden hamnar framför näthinnan istället för på     den. Detta rättar man till med en konkav lins.                                

Är man närsynt så är det tvärtom, ögat är för kort och bilden hamnar bakom näthinnan. Då kan man få hjälp av en konvex lins.    

Numera finns  också något som kallas progressiva glasögon. I dem är glasen olika tjocka. Där nere i glasen är det tjockare och då ser man bättre på nära håll. Om man t.ex. läser en bok så kollar man i nederkanten av glasögonen, om man sen måste kolla på något längre bort så tittar man på ovankanten. Detta innebär att man slipper byta mellan olika glasögon hela tiden, allt i ett kan man kalla progressiva glasögon. I början kan många få biverkningar i form av illamående, yrsel och huvudvärk. Detta brukar gå över efter ett par timmar.

Ju äldre folk blir desto sämre blir synen. Detta var ett stort problem förr i tiden. Då fick människor sluta läsa i 40-50-årsåldern och ibland till och med  sluta arbeta, om jobbet krävde bra syn. Nuförtiden skaffar många äldre läsglasögon som består av konvexa linser.   

Glasögonens uppfinnare är inte känd och det är svårt att säga vem som kom på den strålande idén. Glasögonen har utvecklats mycket under åren, från början kollade man genom en smaragd.

Kejsar Nero,  som brände Rom år 64 e.Kr. hade dålig syn. För att kunna se de blodiga gladiatorspelen i Colosseum, tittade han på dem genom en smaragd, dvs. mineralen beryll. Ordet "brillor" kommer från tyskans brille. Om kejsar Nero var närsynt och smaragden konkavslipad så missade han nog inga otäcka detaljer.

Källförteckning

http://www.ne.se/lang/glas%C3%B6gon

http://www.optikglasmastarn.se/glashistoria.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Glas%C3%B6gon

Gittan

https://docs.google.com/document/d/1RpsU-aC1gm-ZLax5tMwkpZjCh1KdYt4nY2jIAXT2EYA/edit

Musikvideo

Detta är min, Nattas, Emmis och Fannys musikvideo till 'Price Tag'.  Vi gjorde den på engelskalektionerna

http://youtu.be/gb3zuxe8Gv0

http://www.youtube.com/watch?v=GY9oB7nemGw

Ondska för mig

Kära Louise

Idag läste jag i Aftonbladet om Anders Breiviks dåd på Utöya. Han dödade 77 personer och skadade ännu fler. De flesta som dödades eller skadades var barn. De hade ett helt liv framför sig, som en enda sjuk man satte stopp för. Han har dömts till fängelse och alltså är han inte officiellt sjuk. Jag är ändå säker på att något har slagit slint i hjärnan på honom. Breivik lurade personal och ungdomar genom att klä ut sig till polis. Människorna på ön trodde att han var där för att hjälpa dem, de hade väldigt fel.

Jag kan inte förneka faktumet att dådet var välplanerat och att det krävdes viss intelligens av gärningsmannen. Det han gjorde mot alla dessa ungdomar och deras
anhöriga skulle många kalla ondska. Vad är ondska egentligen? Jag är inte säker på att det existerar. Inget barn föds ont. Självklart finns det psykopater som har något fel i hjärnan och gör fruktansvärda saker, men vet de vad de gör? Kan de känna empati? Vet de när de skadar en person? Svårt att säga.

Jag tror att “onda” människor, som inte har något fel i hjärnan, har haft det svårt. Ondska skapar ondska. Det är väl självklart att ett barn, med alkoholiserad pappa som slåss och okänslig mamma som också gärna lappar till, inte alltid kan bli som alla andra?

Tänk dig en pojk som blir mobbad i skolan. Han har inga vänner och lärarna bryr sig inte om trakasserierna. Han får sitta ensam i matsalen och äta medan eleverna skriker glåpord när de går förbi. Ungarna tar hans väska och gömmer den på skoltoaletten. När skoldagen äntligen är slut väntar ett till helvete. Han stannar ett tag i skolan tills han är säker på att alla andra har gått hem. Det händer då och då att ett gäng äldre elever väntar utanför för att ge honom ett kok stryk. Den bästa tiden på hans dag är när han kan gå hem från skolan, ca.700 meter, i skogen, ostört.

Han kommer hem till lägenheten. När han öppnar dörren slås han av en stark spritdoft. Det andra intrycket är skrik. Hans föräldrar grälar och han vet redan vem det kommer gå ut över när de märker att han är hemma. Pojken får slag och kränkande ord på sig ända tills han får gå och lägga sig. Nästa dag börjar det om igen.

När han växer upp får han ingen kärlek och ingen respekt, hur ska en människa kunna förstå kärlek och visa omtanke om hen aldrig har upplevt det? Ett sådant barn har tappat tron på mänskligheten långt innan vuxen ålder. Man kan också vända på det och tänka såhär: en person som har haft en tuff uppväxt borde veta bättre än att sätta andra i samma situation som man själv suttit i, och hatat.
Jag tror alltså att människor kan bete sig illa och vara elaka utan att vara “onda”. Det kan bero på taskig uppväxt eller bara ren dumhet. Personen i fråga kanske helt enkelt inte förstår att den skadar en annan människa.

Självklart har man svårt att tänka på det när man läser om någon som våldtar, stjäl, slåss och mördar. De är kanske helt enkelt onda, raktigenom elaka. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på vad som är ondska och vad som är ett rop på hjälp.

Jag hoppas att jag och min familj slipper möta sådan fruktansvärd ondska.

Nu har jag tjatat länge, hoppas att allt är bra med dig och din familj, med kärlek//Mimmi