William Shakespeare was born the 23 april 1564 in Stratford, England. His mom’s name was Mary and the dad’s name was John. William was very interested of theatre when he was young and that ended in huge succsess when he grew up. He was young when he got married, only 18 years old. The girl’s name was Anne Hathaway and she was 26 years old. His parents didn’t like that he got married to an 8 year older women. They had three children together. William cheated on Anne often, with men and woman so it is very possible that he had more than three children. He was a talent writer and actor. When he was about 30 years old he wrote the world’s most famous love-play, Romeo and Juliet. He also wrote Hamlet, Macbeath and King Lear. They are well known all over the world.

Romeo and Juliet is about two children who fall in love in a difficult situation between their parents. The two families hate each other. Romeo and Juliet can’t be together but they are in love. In the end they die, Juliet takes a pretend-poison and Romeo think’s she’s dead for real, so he kills himself. When she wakes up and sees that he’s dead she takes his knife and stabs herself in the chest. It’s a tragedy, a typical tragedy.


Shakespeare owned a theatre, The globe. The Globe burned down in 1613, William was 49 years old when the accident happened. They were shooting a cannon shot wrong, so it hit the roof. The roof was made of straw so it burned down fast and easy. The theatre was rebuilt 383 years later. William died when he was 52 years old. His wife inherited a bed. The second best bed was the only thing she got after his death.

Machu Picchu

Machu Picchu

Machu Picchu is a fascinating city. It was built by the Incas at the 15th century, as a place to live on. It was a city with room for 750 people. There is 206 ordinary houses.It was a city for the court, with a palace and a temple.

Macu Piccu is a city built on a mountain, the Andes, in Peru. The land shape is beautiful. It’s hard to get up on the mountain, and that is why the Incas chose just that place. It lies 500 metres over the ground and was a good protect against enemies. They could be alone up there.

The Incas left the city at 1532. There are some different stories about if the Spaniards knew that the city existed or not. The city is well preserved, perhaps of the reason that no one were aware of Machu Picchu. If no one knew about it’s existence, no one would go up 500 metres and believe they could find anything. Thereby no plunder. It was actually “discovered” by a American archaeologist 1911. He examined the mountains and found a city.  

It’s a huge income for Peru. About 400 000 people go there every year to look at the prehistoric city. It is difficult to get up, the terrain is not very friendly, but it doesn’t stop everybody. They throw garbage and destroy the ground by walking on the (moss?). Archaeologists and other culture-interested persons are afraid that Machu Piccchu will be destroyed because of all the tourists. There is also a risk that grave robbers will find something interesting before a professional archaeologist finds it.  

The word ‘Machu Picchu’ is old Indian language and means ‘The old litter’.
The most common way to get to Machu Picchu is by walking. You have to pay 50 dollar and have an experienced guide. It takes about four days. You can have a carrier, a boy that carries your bag, water and food. The trail is very well known.






























http://shttp://www.alltomhistoria.se/artiklar/machu-picchu/

v.wikipedia.org/wiki/Machu_Picchu


http://www.alltomhistoria.se/artiklar/machu-picchu/


http://www.reseguiden.se/forum/bilder/machu-picchu-inkaindianernas-glomda-stad-peru-195161

Debattartikel

Koncentrationsläger

Det är fel att behandla judar annorlunda! Alla människor är lika mycket värda. Kristna, buddister, muslimer, judar och hinduer; alla är människor! Många helt oskyldiga familjer dör och hungrar i koncentrationslägren. Vi som hade kunnat sätta stopp för det fasansfulla människoplågeriet står bara handlingsförlamade vid sidan av. Hur skulle du känna om några känslokalla män slet upp dig mitt i natten och förde dig och din familj till ett koncentrationsläger? Nazisterna är fega då judarna inte har tillgång till samma vapen eller kunskap om krig. De är dessutom färre, det blir som ‘alla mot en!’.
Tyskland förlorar viktig arbetskraft i och med judeförbudet. Många av landets bästa läkare, handelsmän och advokater är judar, de skulle vara väl till pass i krigstider. Judarna har också mycket kunskap, både om förflutet och moderniteter. Tyskland hade kunnat lära sig av dem, vi hade kunnat bli ett välutbildat folk och kanske rentav vinna kriget. Nu  gräver vi vår egen grav. Varje dag anländer ca. 3000 judar till Auschwitz, vissa får jobba tills de dör, andra gasas ihjäl direkt. Jag förstår inte hur någon människa ens kan tänka på detta utan att kräkas, än mindre förstår jag dem som tycker att det är rätt åt de stackars människorna.
Argumentet till att man plågar just judarna lyder såhär: “De dödade Jesus! De har förpestat tillvaron för kristna i alla tider! Det är dags att ge igen!”. Kan man verkligen anklagas för vad ens farfäder gjorde? Hur ska en fyrtioåring kunna bli straffad för vad som hände på Jesus tid? Jag tycker inte att argumentet håller för att ha ihjäl miljontals människor. Man kan  heller inte straffa dem för att många är framgångsrika och högutbildade, då bidrar de ju till ett välutvecklat land! Nej, nazisterna vill bara ha en hackkyckling och föra samman de kristna. Förbjud koncentrationsläger innan det är försent!



http://skolarbete.nu/skolarbeten/koncentrationslager/

Min Deckare

Den som ljuger

Dörren knarrade lite när polisen öppnade den. De hade åkt efter ambulansen i ilfart till den vita stenvillan i Örgryte. De gick på klinkergolvet i hallen. Det var välstädat i huset, rosor i en vas på byrån, golvet var sopat, fönsterbrädorna och hyllorna var dammade och skorna stod i prydliga rader. Den som hade städat hette Sara, Sara Kick. Hon var mammaledig sedan fem månader tillbaka. De kom fram till köket. Där var hon. Mitt på köksgolvet låg hon. Hon hade långt blont hår som låg utspritt runt hennes symmetriska ansikte. Ögonen var stängda, hennes läppar var röda och fylliga. Sara var vacker men blek, anledningen till det var att hon var död.

På en köksstol vid sidan om satt hennes man och grät. Det var han som larmat polis och ambulans efter att ha hittat henne. Det befann sig en till familjemedlem i rummet, deras dotter på fyra månader. Hon låg i sin vagga vid sidan om sin döda mor. I handen hade Sara en ros. En klarröd ros som förmodligen var plockad i hennes trädgård. Rosor var Saras stora intresse. Runtom gräsmattan bakom det vita stenhuset klängde de sig fast i träställningar, det fanns också ett par äppelträd samt ett päronträd i trädgården. Varför höll hon i en ros? Hade någon placerat den där efter hennes död? Det var två av många frågor i polisernas huvud, men det konstigaste var platsen hon hittades död på. Ett stillsamt villakvarter i Örgryte, mestadels barnfamiljer bodde runtomkring. Hennes föräldrar och syster bodde bara ett par hus bort.  Man kunde bekräfta misstankarna om mord när de röda såren på halsen upptäcktes, hon var utan tvekan kvävd.

Roger satt på polisstationen. Det var han som hade fått hand om fallet. Han var 50 år gammal och hade jobbat som polis i 30 år men aldrig varit med om ett liknande brott. Han satt och funderade, vem var det som hade mördat Sara? Hennes man, Sandor, var huvudmisstänkt. Det fanns mycket som talade för att det var han, hans fingeravtryck fanns på hennes axlar, det var han som “hittade” henne och han hade inga vittnen som kunde bekräfta var han hade varit annars. Roger fick ändå en känsla av att det var för bra. Sandor var läkare, jobbade på Sahlgrenska och verkade ha ett väldigt bra liv med vacker fru, barn och pengar. Om det var han som hade mördat sin fru, varför hade han då varit så klumpig? Hur kunde en läkare göra misstaget att glömma handskar och därmed lämna fingeravtryck på kroppen? Hur kunde man som läkare ta ett annat liv, när man är utbildad för att rädda liv? Han togs in i förhörsrummet. Han hade sjunkit ihop och såg mycket äldre ut än 35. Egentligen var han ganska stor och stark. 190 centimeter lång och vägde ungefär 90 kilo. Vid förhöret hade han på sig en grå-grön, pösig skjorta och blåa jeans. Han hade mörkt hår och mörka, djupa ögon. Roger kände att om han hade tittat i de där ögonen för länge så hade han blivit förhäxad och drunknat i mörker. Det var liksom något läskigt med ögonen, de såg så fientliga ut. Antingen var Sandor en väldigt bra skådespelare, eller också sörjde han verkligen Sara.
“Sandor Kick. Var var du mellan klockan 14.00 och 17.00 den 30 mars 2012 då din fru mördades?” Man kunde skymta svettdroppar i pannan på Sandor. Var han nervös?
“Jag var och fiskade vid Östra Långevattnet från klockan 13.00 till klockan 17.30. Jag gick dit till fots och hade inget sällskap.”
“Fyra och en halv timme... Är inte det ganska länge att sitta och fiska helt själv? Fick du någon fisk?” Poliserna hade hört den här historien lite snabbt redan när de hittade Sara och kollat efter fisk i frysen, kylen och på diskbänken utan att hitta något.
“Jag tycker att det är avkopplande, jag har alltid folk runtomkring mig annars i och med att jag jobbar på ett sjukhus med patienter varje dag. Jag fick ingen fisk.”
Roger började bli irriterad, inga alibin, ingen fisk, ingenting som talade för att Sandor talade sanning.
“Hur var din och Saras relation?”
“Jag älskade henne och hon älskade mig. Jag skulle aldrig skada henne.”  Sandor såg läskigt allvarlig ut.
“En till fråga bara; hur förklarar du dina fingeravtryck på Saras axlar?”
“Jag kom in och såg henne livlös på golvet, jag försökte få liv i henne genom att ruska på henne. Hon var redan död.” Sandors röst sprack och han satte händerna för ansiktet.  
Roger kände att samtalet inte ledde någon vart och avslutade därför förhöret. Han var ganska säker på att Sandor ljög, men han kunde inte avgöra om det var för att dölja något annat eller om han verkligen hade dödat sin fru.

Nu var det dags att förhöra de andra i Saras familj. Roger började med Saras mamma.
“Vad gjorde du den 30 mars 2012?”
“Jag var med en väninna på Spa Rix. Du kan ringa och fråga Birgit, mitt sällskap på spat, och ring personalen också! De kommer nog ihåg mig. Jag skulle aldrig döda min egen dotter! Det måste ni väl förstå?!”
Den här damen var bra på att prata, men hon talade sanning. De ringde upp både Birgit och personalen som kunde bekräfta att modern inte hade dödat Sara. Då var det pappa Bertils tur.
“Var befann du dig dagen då din dotter blev mördad?
“Jag var och plockade svamp i Hyltebruk.”
“Har du någon som kan bekräfta det?”
“Nej... Men jag gör det varje söndag den här tiden på året.” Märkligt, inte heller fadern kunde bevisa var han hade varit. Det var mycket möjligt att han hade varit och plockat svamp, men han hade lika gärna kunnat döda sin dotter. Därmed blev han också misstänkt för mordet på Sara Kick.

Sara hade också en syster, Hanna. De var egentligen inte systrar på riktigt. När föräldrarna hade försökt få barn i två år utan resultat gav de upp och adopterade en flicka från Kina, de döpte henne till Hanna och hon behandlades som en prinsessa. Tre år senare hände det som inte kunde hända, mamman blev gravid. Paret blev överlyckliga när Sara föddes, plötsligt hade de en ännu större skatt. Det resulterade i att Sara blev oerhört bortskämd och Hanna glömdes bort. Det var den biologiska dottern som fick alla de fina sakerna, det var henne som föräldrarna gullade med om kvällarna och det var hon som kunde bli med barn. Det sistnämnda kunde förstås inte föräldrarna rå för. Fem år tidigare hade Hanna drabbats av livmoderhalscancer. Hon var helt frisk nu, men man hade varit tvungen att operera bort livmodern. Därför skulle hon aldrig kunna bli med barn på naturlig väg. Det hade tagit Hanna  väldigt hårt och hon såg Saras barn, Lina, som sitt eget.

Hanna gick in genom dörren till rummet där Roger satt med en bandspelare. Hennes första tanke var att han såg väldigt fundersam ut. Han hade på sig en blå- och vit-randig skjorta och ett par kostymbyxor. Hans hår var lite rufsigt, förmodligen hade han suttit och gnuggat sig i huvudet när han hade tänkt på mordet. Han började bli lite grå, det syntes svaga slingor i det bruna håret. Han var nyrakad och fräsch i övrigt. Han gjorde en gest att hon skulle sätta sig i stolen mittemot. Hanna bara väntade på att det skulle börja lukta bränt ju närmare hon kom hans hjärna, men det gjorde det inte. Det fanns bara en svag doft av manligt rakvatten och lavendeltvål.
***
När hon kom in i rummet blev han plötsligt nervös. En sådan liten, tunn kropp. Den kunde inte tåla mycket sorg, var skulle allt få plats? Hon var högst 160 centimeter lång och vägde kanske 50 kilo. Hon hade en kortärmad tröja som hängde löst på hennes små axlar och taniga överarmar. Tänk om Hanna inte hade någonting sin systers död att göra, då vore det väldigt okänsligt att börja fråga ut henne. Hon var säkert väldigt ledsen, och så skulle han sitta där och antyda att det var hon som hade mördat Sara. Samtidigt fanns det en möjlighet att hon hade något med det att göra och då vore det förargligt att inte lista ut det. Han hade inget annat val än att be henne sätta sig ner och starta förhöret.

Det gick fort och problemfritt. Hon svarade på alla frågor som Roger ställde och var mycket samarbetsvillig.
“Var var du när Sara mördades?”
“Jag jobbade.”
“Med vad då?” Roger misstänkte att det i alla fall inte skulle vara något tungt kroppsarbete.
“Jag är sjuksköterska på Sahlgrenska. Jag stämplade in klockan 09.02 och gick hem klockan 18.06. Ni kan kolla stämpelklockan.” Roger skickade en kollega att göra det på direkten.
“Vad hade du och Sara för relation?” Det var ett känsligt ämne att gå in på när man pratade med familjen efter ett dödsfall. Roger visste att Hanna talade sanning än så länge, stämpelklockan på sjukhuset hade nämligen visat exakt de klockslagen hon angav. Han märkte att hon tänkte efter, en liten stund såg hon riktigt plågad ut.
“Vi var systrar.” Det var det enda hon svarade på den frågan. Hur skulle han tolka det? Alla systrar har ju inte samma relation direkt.

Det var en sak som hade oroat Roger, bebisen. Man hade inte kunnat lämna den till Saras föräldrar eftersom pappan var misstänkt för mordet, samma sak med Sandor. Nu hade de i alla fall kommit på en perfekt lösning. Hanna fick ta hand om bebisen tills vidare. Hon var gudmor och verkade väldigt angelägen att få hem flickan.

Polisen bestämde sig för att undersöka Sandors berättelse noggrannare. Han påstod att han hade varit och fiskat ensam. “In my ass”, tänkte Roger. Hans magkänsla sa att det inte stämde. Han hade egentligen inga belägg för det, han trodde bara inte att Sandor hade fiskat i 4,5 timme ensam. De hade redan knackat på hos grannarna och hört om de hade sett när han gav sig iväg med fiskespö och stövlar, alla svarade nej. De hade aldrig sett honom med fiskerelaterad utrustning så länge han bott där. Roger gick förbi huset där Sara hade bott och kom så småningom till en liten lekpark. Där satt ett barn i 6-årsåldern på en gunga. Han kom på att om man skulle till Östra Långevattnet var man tvungen att gå här förbi. Roger funderade lite, och bestämde sig för att det skulle vara värt ett försök.

“Hej lilla vän! Sitter du här och gungar alldeles ensam?”
“Jag brukar göra det. Fast oftast med Lisa och Gustav, men de är hos sin farmor idag.” Roger antog att Lisa och Gustav var ett par kompisar som bodde i närheten.
“Jaha. Jag skulle bara vilja fråga dig en sak. Var du här i förrgår på morgonen?”
“Ja, men mamma och pappa vill inte att jag pratar med folk jag inte känner.” Roger låtsades att han inte hörde det sista pojken sa.
“Vet du vem Sandor är?” Ungen nickade. “Såg du honom gå förbi här i förrgår?”
“Nej. Han körde förbi i sin vita Volvo däremot.” Roger höjde på ögonbrynen. Sandor hade alltså ljugit.
“Du har ingen aning om vart han var på väg?” Pojken tänkte efter och verkade fundera på om han skulle säga det han visste, till slut bestämde han sig för att berätta vad han hade hört Sandor säga i sin telefon när han stannade och tankade vid macken brevid.

Hanna gick runt i huset med barnet i famnen. Hon hade aldrig varit såhär lycklig förut, vilket förstås låter konstigt med tanke på att hennes syster just hade blivit mördad, men hon hade många gånger gått omkring och önskat att hon hade en varm barnkropp
sovandes vid bröstet.  

Han hörde hur det knackade på ytterdörren. När han såg att Roger med kollegor stod på trappan förstod han att det var kört. De visste.
“Kliv på. Hur kan jag hjälpa er?” Sandor darrade lite på rösten. De gick in i köket och Roger slog sig bestämt ner på en köksstol, han nickade åt sina kollegor att göra samma sak.
“Vi vet vad du gjorde dagen då Sara blev mördad.” Sandor darrade på handen när han plockade fram ett paket kex till poliserna.
“Jag vet inte vad du pratar om.” Det blixtrade till i Rogers ögon och vem som helst kunde se att han höll på att tappa tålamodet.
“Ljug inte! Vi har två trovärdiga vittnen som kan bekräfta var du har varit och vad du har gjort.” Det var inte riktigt sant då det ena vittnet var sex år och det andra knarkare.
“Okej! Jag kan förklara.” Sandor såg för första gången arg ut. Han visste att det var slut med att bluffa.
“Det behövs nog inte. Du åkte hemifrån runt klockan tre på eftermiddagen i din vita Volvo.” Sandor nickade stelt. “Du körde ut till Hisingen, där hade du stämt träff med en man i 45-årsåldern med stort drogmissbruk. Du hade med dig åtta förpackningar Valium   som du tog från sjukhuset. Ingen märkte dig, sjuksköterskorna trodde att det var menat till dina patienter.” Roger hämtade andan. “Du sålde knarket till mannen och körde därefter hem. Väl hemma hittade du Sara död på golvet.” Han såg på Sandor att berättelsen stämde. “Varför lät du oss misstänka dig för mord?”
“Antingen skulle jag bli misstänkt för mord eller dömd för langning, klart att jag valde att bli misstänkt. Jag kommer förlora min läkarlicens.” Roger kunde inte låta bli att gapa. Vilken idiot! “Du tänkte inte på att du hindrade vårt arbete med att hitta mördaren till din fru?” Hans ton var skarp och blicken ilsken. Sandor satt tyst.

Saras pappa satt i köket med sin fru på andra sidan bordet. Hans axlar hade sjunkit ihop och han visste inte vart han skulle ta vägen. Polisen hade just ringt och sagt att Sandor inte längre var misstänkt för mordet på hans dotter. Det betydde att han var huvudmisstänkt. Han hade ju inte gjort det! “Om jag bara kunde bevisa det”, mumlade han mest för sig själv. Just när han skulle ta ett bett av ballerinakexet han hade i handen kom han på det.
“Älskling, jag måste gå till polisen! Jag har kommit på hur jag ska komma ur den här soppan.”

Bertil dundrade in genom dörren på stationen med ett hoppfullt uttryck i ansiktet. Han förklarade snabbt sitt ärende för kvinnan bakom disken. När han satt där i köket  hade han grundligt gått igenom dagen och färden till Hyltebruk för att komma på något alibi. Då kom han ihåg att en polis hade skjutit på honom med en fartpistol. Hastigheten hade varit okej, men det måste finnas kvar någonstans. Tänk om detta kunde vara vändpunkten i utredningen. Hoppet Bertil kände var så stort att han höll på att spricka men han var också nervös. Om de inte hittade hans bil visste han att det inte fanns något kvar att göra, då skulle han bli inspärrad i ett fängelse med massa galna mördare. Kvinnan sprang och kollade i ett register efter fartkontroller runt Hyltebruk den 30 mars. Där fanns hans bil! Lättnaden som Bertil kände var obeskrivlig, det skulle ordna sig. De ringde Roger och förklarade vad som hade hänt.

Sandor satt vid köksbordet med huvudet i händerna. Allt var slut. Det här var sista dagen han fick vara hemma, sedan var det dags för fängelset. Medan han satt där slog det honom att det måste varit Bertil som dödade Sara. Det trodde han aldrig om sin svärfar. Han kollade ut genom dörren och såg ingen mindre än Bertil stå och stampa. Sandor gick ut till honom, redo att ge honom en näve rakt över näsan.
“Vad gör du här? Du borde sitta i en kall cell.”
“Jag är inte misstänkt längre, jag hittade ett bevis.”
“Va? Kom in.” De satt med varsin kaffekopp i händerna och grubblade efter att Bertil förklarat situationen. Om det inte var någon av dem, vem var det då? Vem hade känt dem båda så väl att han eller hon hade prickat in just den dagen och tidpunkten då varken Sandor eller Bertil hade någon som kunde bekräfta var de varit? De tittade upp från bordet samtidigt. De visste nu.

Polisen klampade in genom dörren utan att knacka. Roger tog täten. Hanna slutade diska och torkade av händerna på kökshandduken. Lilltjejen låg och sov.
“Vad vill ni?” Hon lät irriterad men samtidigt rädd på rösten.
“Vi ska ta en pratstund med dig.” Hanna såg inte glad ut över idén, men satte sig ändå vid matbordet och sa åt poliserna att göra detsamma.
“Vi har varit på ditt jobb och frågat om någon i  personalen såg till dig under tiden Sara mördades”, började Roger. “Ingen kunde bekräfta att du hade varit där. Alla trodde att du hade suttit inne hos en svårt sjuk patient. När vi frågade den sjuka kvinnan berättade hon att du varit där en kort stund och sedan sagt att du var tvungen att återgå till arbetet. Du återgick inte till arbetet, eller hur?” Hannas ögon fylldes med tårar. “Varför?”, Roger viskade fram ordet. Han måste få svar.
“Hon fick allt. När hon dessutom fick ett barn rann bägaren över. Hon förtjänade det inte.”
“Varför stack du inte bara? Varför kunde du inte flytta och starta ett liv någon annanstans? Kanske adoptera ett barn?”
“Jag vet själv hur det är att vara adopterad. Jag har alltid undrat var jag kommer ifrån, mina “föräldrar” har aldrig känts äkta.” Hon tog en paus och stirrade tomt på Roger. “Jag gjorde det ända rätta.”
“Hur kunde du veta att du skulle få ta hand om barnet?” Det var en fråga som Roger hade tänkt på ett tag, hur kunde vara säker på att det var hon som skulle få agera mor?
“Jag prickade in en dag då jag visste att de andra två möjligheterna inte kunde bevisa att de var oskyldiga. När Sandor och Bertil blev misstänkta var jag sista utvägen, annars skulle hon hamna på fosterhem.” Så Hanna hade vetat om Sandors knarkaffärer. Han förstod att hon hade kommit på honom på jobbet utan att han märkte det. Nu var det bara en sista fråga som Roger var tvungen att få ett svar på.
“Rosen”, sa han tyst, “varför höll Sara i en ros?” Hanna ryckte till lite på frågan, nästan som att hon hade glömt bort den detaljen.
“Hon älskade rosor. Jag tyckte ändå att hon förtjänade att hålla i en det sista hon gjorde. Hon brukade gå ut på morgonen och se till så att hennes rosor hade det bra.” Hon log vid tanken på systerns morgonvana, men verkade inte känna någon ånger.

Hejsan! Nu har jag precis blivit färdig med min blogg (om lärarna godkänner den...) Har inget att lägga ut riktigt än, men det kommer kanske något snart. Ha det bra! :)