Bokanalys, Herr Arnes penningar
Boken
börjar med att en fattig fiskare, Torarin, äter middag hos Herr Arne.
Herr Arne bor i prästgården och har en kista full med pengar i huset.
Natten därpå blir alla i Herr Arnes hus mördade, alla utom en
fosterflicka vid namn Elsalill. När man kommer dit ligger alla blodiga
kroppar huller om buller och pengarna är borta. Under resten av boken
får man följa Elsalill, som har tagits hand av Torarin, genom hennes
inre resa. Det blir nämligen så att hon blir kär i sin familjs mördare.
Från början vet hon inte att det är han som är mördaren, utan det får
hon reda på efter ett tag. Ska hon förråda honom och ge sin familj ro i
graven eller ska hon följa med honom och bli hans hustru?
Boken handlar huvudsakligen om tre personer, Elsalill, Torarin och sir Arcie.
I
boken får man en känsla av att Elsalill är på gränsen till en
depression. När hennes familj och framförallt fostersyster har dött
känner hon inte att hon har något kvar att leva för. Hon tänker bland
annat “Åh, vad har jag att leva för? Intet har jag nu när mina kära äro
döda.” När hon träffar sir Archie börjar hon se en mening med livet
igen. Hon är lite bortskämd och tycker att det är en pina att rensa fisk
med Torarins mamma.
Sir
Arcie är en skum typ. Han är mycket välklädd och ser allmänt rik ut,
vilket han är av herr Arnes penningar, Arcie är nämligen en av mördarna.
Han dödade Elsalills fostersyster, som bara var ett barn, och hon får
inte ro i sin grav. Hon hemsöker honom och det känner han av. Arcie
tänker att det enda sättet att få ro är att när han har berövat en
flicka livet, ska han rädda en annan. Den “annan” blir Elsalill. Han är
alltså egentligen inte kär i Elsalill när han uppvaktar henne, utan han
tänker bara på sig själv. Sir Arcie är inte trevlig och verkar inte
ångra det han har gjort.
Torarin
är den fattiga fiskaren som lever ett ganska tråkigt liv. Han bor med
sin mamma när han inte är ute och fiskar, han har varken fru, barn eller
någon inkomst att tala om. Han är en genomsnäll person som inte vill
göra någon illa. Han känner stor skuld när herr Arne med familj dör,
egentligen utan anledning. Han hade inte kunnat göra något åt det även
om han hade varit kvar under natten. I slutet säger Torarin att han
länge vetat vem mördaren var utan att berätta för polisen. Det innebär
att han är lite feg och ganska smart.
Man
får en bra bild i huvudet av personerna, men på något vis känns de inte
riktigt äkta. Förmodligen för att språket känns så ovant. Jag kan ju
inte föreställa mig någon tala som karaktärerna i boken gör.
Boken
utspelar sig på 1500-talet Man märker dels på språket, dels på
personerna och deras liv, att det inte är nutid. Ingen av karaktärerna
har särskilt extrema åsikter, som kanske var vanligt på den tiden. Såsom
att kvinnor bara borde stå i köket eller att man ska besöka kyrkan
varje dag och leva sitt liv efter Bibeln. Kristendomen har dock en
större roll i deras liv än för de flesta av oss. Elsalill tänker mycket
på Gud och ber att han ska hjälpa henne. Hon sitter också i kyrkan vid
ett par tillfällen i boken.
Selma
Lagerlöf beskriver varken personerna eller miljön särskilt mycket.
Torarin, Elsalill och sir Arcie blir någorlunda beskrivna men inte in i
minsta detalj, i alla fall inte deras utseende. Deras tankar och känslor
däremot, är välbeskrivna. Miljön får man till största del fantisera
ihop själv. Hon skriver att de är på en ö och ibland vad det är för
väder. Det hade inte fungerat med långa miljö-och personbeskrivningar
när boken är så kort. Det viktiga är handlingen och karaktärernas
psykiska hälsa.
Herr
Arnes Penningar är en simpel bok som är lätt att förstå, eller den var i
alla fall det när den skrevs. Nu har språket utvecklats såpass mycket
att det börjar bli knepigt med alla gamla ord. Den är enkelt skriven och
jag skulle klassa den som lättläst. Boken är berättad av en oberoende
person. En människa utanför, “Torarin togo sin fisk”, “Han studerade
Elsalills fagra ansikte”. Den är berättad i dåtid.
Jag
tycker att boken var okej. Det gick snabbt att traggla sig igenom den.
Herr Arnes penningar är bara på ungefär 150 sidor, vilket var skönt. Om
det hade varit en normallång bok så hade det nog blivit tjatigt att läsa
hela. Hela boken är kortfattad och allt händer väldigt abrupt. Denna
känslan beror antagligen på att händelsen ofta inte är så välbeskriven.
Man får bara veta vad som händer utan att egentligen få någon bild
uppmålad av händelseförloppet.
